emma olsson

läste jonnas blogg för ett tag sedan och jag kan inget annat än att hålla med. konsertsuget. jag blir så deprimerad. har gått alltför lång tid sedan sist, och det är alltför lång tid kvar. känslan, att köa i flera, flera timmar, tillsammans med sina vänner, och nya vänner, som alla är där utav samma anledning. väntan, stämningen, spänningen och förväntningarna. när allt sedan drar igång, längst fram, du skriker, sjunger och hoppar tills du tillsist inte får fram ett ord och benen vill bara vika sig. men just precis då, då känner man ingenting. bara ren glädje, lycka och kärlek. ingenting annat spelar någon roll. för några timmar, ja.. då är du uppsnärjd i det blå. uppsnärjd av mr. H och alla andra.