emma olsson

ibland kommer verkligheten ikapp och man tvingas inse att man inte kan blunda för den längre. där är jag nu. redan för fyra och ett halvt år sedan visste jag att den dagen skulle komma, men istället för att vara medveten om det kan det ibland vara lättare att låtsas som ingenting och leva i nuet. det har jag gjort, enda tills nu. i lördags flyttade min bästa vän och följeslagare genom vått och torrt. min sune. min bästa vän. för er som inte har varit med om det, tycker säkert jag är skitlöjlig. jag förstår er, för man måste ha varit med om det för att förstå hur det känns. samtidigt är det svårt att förklara känslan, det går bara inte. det är bara ett hål, en bit som fattas, i mitt hjärta. jag har försökt att inte tänka på det, men i lördags var det oundvikligt. han har flyttat och vi ska nu gå skilda vägar. jag och min vän. jag vet, han är "bara en häst". men, för mig är han så mycket mer. när det bränner i ögonen och jag får svårt att andas, försöker jag trösta mig med att jag har hela tiden vetat att det skulle bli såhär och att han får det bra. för det tror jag. olivia kommer behandla honom som den prins han är. jag försöker se tillbaka på allt vi gjort tillsammans och allt han har gett mig. men samtidigt är det det som gör så ont, det är just allt det som jag kommer att sakna så. jag ska vara glad för de åren vi fick tillsammans. dock är dethär det värsta jag har gjort i hela mitt liv. jag har varit med om mycket, har sett många hästar kommit och gått i mitt liv. när rillo flyttade, min underbara lilla vita b-ponny, var det fruktansvärt jobbigt, efter åtta år tillsammans. men dethär är värre. när jag vände sune ryggen i stallet uppe på hällekis slets mitt hjärta i bitar. jag vet att jag kan åka dit när jag vill, men det handlar inte om det. varenda gång jag kommer vända honom ryggen, kommer det krossa mitt hjärta. det är svårt att se honom med någon annan, när det alltid har varit vi två. det låter som att jag pratar om en vän eller pojkvän, men det är just det han kanske har varit för mig. det viktigaste är i alla fall att han alltid har funnits där. jag är så tacksam för allt. han har alltid gjort mig så glad, från första dagen när jag kom hem till mamma och visade "kaninen" som hon hade köpt, som visade sig vara sune, tills nu. det enda som jag bryr mig om nu är att han får det bra. det är han mer än värd. vad som än händer, så kommer han alltid att vara min sune.

jag vet egentligen inte varför jag skriver dethär. antagligen någon slags bearbetning och för att det är skönt att skriva av mig. det spelar ingen roll.
vill även be om ursäkt till er som har hört av er i helgen, men jag har helt enkelt inte orkat. förlåt.
och mamma, jag vet att du läser! ska inte vara deppig här nu mer! ;)